Geert Wilders med sitt enmansparti PVV gick oväntat fram i valet i Nederländerna
Valet i Nederländerna blev en stor och oväntad framgång för Geert Wilders invandringskritiska och islamfientliga Frihetsparti PVV. Partiet fungerar inte som vanliga demokratiska partier. Det är en sammanslutning, som består av en medlem – Geert Wilders. Men trots denna extrema fokusering på ”partiägaren” har PVV gått upp och ned sedan starten 2006. Den här gången gick det kraftigt upp. För första gången blev PVV klart största parti med 23,6 procent av rösterna.
Uppgången kom plötsligt de sista valveckorna. Valanalytiker hade ett antal förklaringar: Flera partier ville strama åt invandringen, vilket satte PVV:s paradfråga högt på dagordningen. Wilkers tonade ned de mest extrema åsikterna, som att förbjuda koranen och moskéer, liksom att lämna EU. Han klarade sig som rutinerad politiker bra i de många tv-debatterna. Hamas terrordåd i Israel kan ha jagat upp stämningen.
Allmänt dominerade frågor om invandring, bostadsbrist och högre levnadsomkostnader valrörelsen
De holländska väljarna är lättrörliga. I förra valet gick det bra för socialliberala D66, den här gången mer än halverades partiet. För ett halvår sedan var ett bondeparti, BBB, som protesterade mot EU-regler för jordbruksutsläpp, största parti. Därefter bröt sig Pieter Omtzigt ut från Kristdemokraterna (CDA) och bildade mittenpartiet NSC. Från ingenting blev NSC bland de största i mätningarna, för att tappa de sista veckorna före valet när PVV i stället ökade. Missnöje med invandring och en tydlig klimatpolitik är på väg att blin en kombination ytterhögern hoppas vinna röster på. Frågor om invandring, bostadsbrist och högre levnadsomkostnader dominerade valrörelsen
Svensk och nederländsk politik skiljer sig på två viktiga områden.
Nederländerna har aldrig haft blockpolitik. Traditionellt har tre partier, Socialdemokraterna, högerliberala VVD och CDA varit jämnstora. När S och VVD styrde blev det aborträtt, dödshjälp, legaliserad prostitution och (nästan) legaliserad cannabis. När CDA S styrde blev det mer välfärdsstat och när VVD och CDA bildade regering blev det bättre villkor för företag.
Över tiden har de här partierna förlorat stöd, främst S och CDA. VVD har klarat sig bättre och har haft premiärministerposten sedan 2010. Men partiet tappade nu med nya ledaren Dilan Yeşilgöz-Zegerius, med kurdisk bakgrud som aspirerar på att bli den första kvinnliga premiärministern i Nederländerna.
Den andra stora skillnaden är valsystemet. Nederländerna har ett proportionellt valsystem utan någon småpartispärr. Det fungerade hyfsat när de ”tre stora” dominerade, men nu har det lett att det är 15 (!) partier i parlamentet, trots att det faktiskt var en viss konsolidering i det här valet. Exempelvis gick två andra små högerpopulistiska partier, fvD och Ja 21 tillbaka.
Det brukar ta lång tid att bilda regering. Det lär inte bli lättare den här gången, när PVV har blivit största parti. Partisplittringen och den stora rörligheten kan hota stabiliteten, de politiska partierna behöver återupprätta kontakt och förtroende till fler väljare
Sverige har en fyraprocentsspärr till riksdagen, tre procent till regionerna och krångligt nog två procent i kommuner med en valkrets och tre procent kommuner med flera valkretsar. Alla kommuner i Västmanland har numera en valkrets, men i flera kommuner klarade inte riksdagspartier tvåprocentgränsen och blev helt utan mandat. Hade Västerås behållit två valkretsar hade MP på 2,88 procent inte fått några mandat.
I regionen klarade MP med 2,05 procent inte spärren, i grannlänet Sörmland föll både MP och Liberalerna under spärren. Liberalerna föll ur åtta regioner, vilket ger ett betydande ekonomiskt bortfall för det redan hårt ansatta partiet.
I riksdagsvalen har blockpolitiken däremot lett till taktikröstande för att rädda kvar små partier i det egna blocket. Nyligen ville Andreas Johansson Heinö i en krönika i DN gå ett steg längre: För att vara säkra på att L och KD överlever som riksdagspartier i nästa val borde en valallians bildas med M, KD och L. De skulle gå till val med gemensam partibeteckning men med olika program och valsedlar.
Om partierna har gemensamma program och samma inställning i regeringsfrågan bör inte en valallians vara kontroversiell. Då lär det på sikt leda till att partierna går samman, i det aktuella fallet kunde KD och L bli sidoorganisationer i Moderaterna.
Om syftet med en valallians(kartell) däremot bara, som det verkar ned förslaget om M-KD-L , är att undgå spärren handlar det om att underminera syftet med småpartispärren och kan likt Nederländerna leda till att långtgående partisplittring.
Det kan dock vara ett problem om många väljare röstar på olika partier som inte klarar spärren och deras röster därmed inte påverkar mandatfördelningen. I flera länder i Centraleuropa har måånga väljare röstat på småpartier, vilket lett till att Lag och Rättvisa i Polen fått egen mandatmajoritet utan att vara i närheten av väljarmajoritet. Bättre vore att låta väljarna rösta i andra hand på ett annat parti. Om förstahandsvalet inte klarar spärren räknas rösten på andrahandsvalet. Då kan fler väljare påverka mandaten utan att behöva taktikrösta, medan partier som utan taktikröster inte skulle klara spärren faller ur.
