Israel har med 3,25 procent en märklig småpartispärr. Det brukar vara hela procent. I praktiken betyder det att partier med mindre än 4 mandat av 120 mandat i Knesset (parlamentet) inte får några platser. Tidigare hade Israel ingen småpartispärr och det ansågs leda till stor partisplittring.
Men en så pass låg spärr får inte stort genomslag. Det är alltjämt många partier i parlamentet, (liksom i Sverige med fyraprocentsspärr) och små arabiska partier kom in genom att bilda en gemensam lista.
Den här gången tycks det inte ha gått som förut, där högerpartierna har klarat sig bättre än vad vallokalsundersökningar har förutspått. Liberala oppositionspartiet Blåvitt ser ut att bli störst, men är mycket långt från egen majoritet.
Nu väntar återigen besvärliga förhandlingar. Israel är ett tidigt exempel på, något som i dag ofta förs fram i debatten, nämligen att klassiska höger-vänsterfrågor förlorar i betydelse. Här har frågor om synen på en fredsuppgörelse med palestinier splittrat enligt en axel, och frågan om religiöst-sekulärt enligt en annan.
Det gör politiken trasslig med utrymme för små partier att få igenom sina krav. Men här gången kan det ge den i utrikesfrågor mjukare “center-vänster” en öppning att bli av med den kontroversiella premiärministern Netanyahu, som hotas av åtal om han får avgå.
Det sekulära men nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu kräver minskat inflytande för religionen och är motståndare till Netanyahu. Det kan leda till en samlingsregeringen utan religiösa partier och Netanyahu.
Det vore önskvärt att Netanyahu får avgå. Men det är svårare att vara optimistisk om möjligheterna för fred. De flesta israeliska partier står för en hård linje, extremister har inflytande bland palestinier, utrymmet för en ny fredsprocess är begränsade i varje fall så länge Donald Trump är president i USA. Palestinierna riskerar att förlora ännu en gång
