Förre generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenbergs återkomst till norsk politik sammanföll med Arbeiderpartiets uppgång.
8 september var det val till norska stortinget med 169 medlemmar. Norge är likt Sverige präglat av blockpolitik, och partisystemet är likartat. Opinionsmätningarna pekade på ett jämnt lopp mellan det rödgröna regeringsunderlaget och den borgerliga oppositionen.
Valet innebar att de rödgröna partierna fick klar majoritet med 88 mot 81 mandat. Arbeiderpartiet med 28,1 procent gick fram jämfört med förra valet och övriga rödgröna partier klarade spärrgränsen på fyra procent.
Högerpopulistiska med libertianska rötter Fremskrittspartiet gjorde ett kanonval och mer än fördubblade väljarstödet till 23,9 procent. I det borgerliga blocket gick det traditionellt ledande Höyre kraftigt tillbaka, Kristelig folkeparti ökade tillräckligt för att klara spärrgränsen. Liberala Venstre backade däremot och kom med 3,7 procent under spärrgränsen.
Valdeltagandet var 80 procent, en ökning men lägre än i Sverige som i senaste riksdagsvalet hade 84,2 procent i riksdagsvalet.
Så såg det inte ut vid årsskiftet. Då var det klar borgerlig majoritet (om Fremskritttspartiet, räknas som borgerligt) och det regerande Arbeiderpartiet (Socialdemokraterna) var nere på 17 procent.
Därefter hände något. Minoritetsregeringen Arbeiderpartiet (A) och Senterpartiet (mer landsbygd och mindre liberalism än svenska C) hade spruckit. A regerade ensamma, tidigare Natogeneralsekretaren och statsministern Jens Stoltenberg blev finansminister.
Då ökade stöd för Arbeiderpartiet, som i augustimätningarna i snitt låg på 27,3 procent och ökade ytterligare något i valet. ”Laguppställnigen” på den rödgröna sidan är A, Socialistisk venstre, SV (motsvarar V) , Senterpartiet, Miljöpartiet och Rödt ( marxister och kommunister till vänster om SV).
Den borgerliga sidan består av Venstre (motsvarar L) Kristelig folkeparti (som KD, fast mjukare) Höyre (som M) och FRP, högerpopulistiskt men som inte samarbetar med och saknar SD:s nazistiska rötter.
Norge påminner om Sverige genom att Socialdemokraterna länge har dominerat och det har lett till blockpolitik. Liksom i Sverige har A inte lika stort stöd som tidigare och partierna har blivit fler. Nio partier har mandat på stortinget.
NRK, norska public service, hade en genomgång av vad partierna tycker. Mycket påminner om Sverige, som skatter, välfärdsutgifter, invandring, bistånd med mera. Högeroppositionen är enig om att sänka skatterna och hålla igen på offentliga utgifter, men på flera områden finns andra skiljelinjer.
Liberala Venstre har av tradition drivit miljöfrågor och vill bland annat stoppa letandet efter ny olja och gas. Arbeiderpartiet hamnar ofta i mitten, medan SV, Rödt och Miljöpartiet sticker ut med mer vänsterinriktade” krav. FRP vill fortsätta Norges ”oljeäventyr” så länge som möjligt. Den norska oljan har redan givit enorma intäkter och gör att norska regeringar allmänt har mer pengar att spendera än svenska.
Frågan om norskt EU-medlemskap har dykt upp igen. Det har blivit nej i två tidigare folkomröstningar. Här följer skiljelinjen inte blockgränsen. Höyre, Venstre och Miljöpartiet vill ha medlemskap. A och Krf tycker det nuvarande EES-avtalet duger, medan FRP, Senterpartiet, SV och Rödt är bestämda motståndare till EU-medlemskap.
FRP går likt SD i Sverige bra i opinionen och blev klart större än det tidigare dominerande Höyre. FRP har redan varit med i regeringen och partiledaren Sylvi Listhaug ville bli statsminister om det blev regeringsskifte och FRP blev störst i det nya regeringsunderlaget. Höyre försökte lugna mittenväljare genom att fortsätta insistera på statsministerposten.
Det fungerade inte. Frps framgång i opinionen fortsatte. Men att Venstre föll under spärren såg kommentatorer som ett resultat av att mitteninriktade liberala väljare svek partiet av rädsla för att Listhaug skulle bli statsminister. Räkna med något liknande i Sverige, Socialdemokraterna lär spela upp risken/möjligheten att SD blir klart störst på högersidan och då insisterar på att Jimmie Åkesson ska bli statsminister.
Norge har likt Sverige val vart fjärde år och en spärrgräns på fyra procent. Men där finns viktiga skillnader. Norge kan inte ha extraval/nyval, lagt storting ligger. Det bidrar till att partierna, trots blockpolitiken, behöver samarbeta tillräckligt för att det ska finnas en fungerande regering. Låsningarna verkar mindre än i Sverige. Det var inte på valnatten några ultimativa krav från ytterpartier om att de måste vara med i regeringen. Men det blir ändå inte lätt för Arbeiderpartiet att hålla ihop majoriteten.
Fyraprocentspärren är mindre drakonisk än i Sverige. Den gäller bara utjämningsmandaten, partier får behålla fasta mandat de vinner i valkretsar. Partier med drygt fyra procent får 7-8 mandat, medan om de är knappt under spärrgränsen brukar få 2-3 mandat. Venstre fick 3 mandat.
Det verkar leda till mindre taktikröstande än i Sverige. Förra gången kom Krf och Miljöpartiet just under spärren, den här gången fick Venstre bara 3,7 procent. MP spelade dock i valrörelsen på att en röst på De Gröna vore ett sätt att stoppa Listhaug, något Venstre menade drabbade det liberala partiet.
Den svenska fyraprocentspärren är väl drakonisk och tycks uppmuntra taktikröstande. Samtidigt är det en poäng med en spärr som hindrar en stor partisplittring. Det bästa vore att införa preferensröstning och kanske höja spärren. Då kunde väljarna i sitt förstahandsval visa vilket parti de tycker är bäst, men ändå med sin andrahandsröst påverka mandatfördelningen även om förstahandsvalet inte klarar spärren.
Men jämfört med dagens svenska system har den norska modellen fördelar. Ett sätt vore att höja spärren till fem procent men låta partierna som i Norge behålla de fasta mandaten.
