Så har då premiärminister Boris Johnson fått ett rejält bakslag i Högsta domstolen. Beslutet att stänga parlamentet i fem veckor var olagligt. Regeringen kan enligt HD (Supreme court) stänga parlamentet för en kortare tid, som några dagar. Men så här lång tid är olagligt, och ett sätt för regeringen att skaffa sig för mycket makt i en parlamentarisk demokrati.
Regeringen håller inte med, varnar för att domstolarna lägger sig i politiska beslut, men ska finna sig i beslutet. Så parlamentet återsamlas nu istället för i mitten av oktober.
HD kan ha velat stämma i bäcken. För i praktiken hade inte regeringens beslut så stor betydelse. Parlamentet hann, innan det stängdes, besluta att kräva förlängd tid efter 31 oktober om det annars skulle bli ett avtalslöst Brexit.
Det finns också tid att debattera och granska Brexit när parlamentet återsamlas, något nytt avtal lär ändå inte presenteras förrän, om alls, i mitten på oktober. Tidigare fanns spekulationer om att regeringen skulle stänga parlamentet från början på september fram till slutet på oktober. Det hade varit att sätta de folkvalds möjligheter att påverka Brexit ur spel, men det vågade eller ville lyckligtvis regeringen Johnson.
Regeringens beslut var därför närmast obegripligt och omdömeslöst. Tillräckligt lång stängning för att bli underkänd i domstol, men för kort för att hindra parlamentet från att agera om Brexit.
Nu kräver oppositionspartierna att Boris Johnson ska avgå, men tvekar om misstroendeomröstning och nyval. De vill först vara säkra på att ett avtalslöst Brexit stoppas. Boris Johnson säger sig inte vilja följa parlamentets beslut om att kräva förlängd förhandling om det inte blir något avtal.
Hellre än att rösta bort då åter gå till domstol borde parlamentsmajoriteten rösta bort regeringen Johnson. En övergångsregering kan då bildas som begär förlängd tid av EU om Brexit och sedan utlyser nyval.
Det tidigare alternativet med nyval direkt håller inte längre, då skulle Storbritannien krascha ut ur EU innan valet hinner hållas.
Oppositionspartiernas linje om Brexit är inte kristallklar eller invändningsfri. Alla är emot att “krascha ur EU”, men Liberaldemokraterna vill, om de får majoritet i valet, stoppa Brexit utan någon ny folkomröstning.
Labour vill ha en ny folkomröstning, men ska första förhandla fram ett avtal med EU, som sedan i en folkomröstning ska ställas mot att stanna kvar. Många inom Labour vill att partiet redan nu ska ta ställning för att stanna kvar, men efter en uppslitande debatt på partikongressen blev beslutet att vänta med att ta ställning till efter ett nytt avtal har förhandlats fram.
De skotska nationalisterna SNP är emot Brexit och för en ny folkomröstning. Men allra mest vill de utnyttja frågan, det var majoritet för EU i Skottland i folkomröstningen 2016, för att åter väcka frågan om att Skottland ska lämna den brittiska unionen.
Det är märkligt att vilja ändra ett folkomröstningsresultat efter så kort tid. Bäst vore, vilket bland andra Labourledamoten Stephen Kinnock förespråkat, att finna en lösning som påminner om Norges. Utanför EU för att respektera folkomröstningen, men med ett nära samarbete.
Men efter alla turer och oförmåga att få igenom ett avtal finns också goda argument för en andra folkomröstning. Det är däremot svårare att försvara Libdems linje att strunta i folkomröstningen om de får en majoritet i valet. Nu ter det sig inte sannolikt, men en kollaps för Labour kan inte uteslutas. När det finns fyra, i Skottland och Wales fem, större partier kan valsystemet göra att ett parti får majoritet med bara drygt en tredjedel av rösterna. Just nu leder De Konservativa i opinionsmätningarna, medan Labour inte ligger så långt före Liberaldemokraterna.
Jokern i dramat är om regeringen Johnson lyckas förhandla fram ett avtal med EU. Då blir frågan om tillräckligt många i oppositionen röstar för. Regeringen saknar majoritet, och det finns några stenhårda EU-motståndare i De Konservativa som kan tänkas rösta emot alla avtal EU går med på.
Det kan vara frestande för oppositionen att avvakta och låta regeringen fortsätta att rassla till det för sig. Men nu måste den också vara beredd att ta ansvar. Både genom att vara beredd att stödja ett framförhandlat avtal, kanske i utbyte mot en ny folkomröstning och om det inte blir något avtal rösta bort regeringen, bilda en övergångsregering, begära förlängd tid och utlysa nyval.
