Efter 16 år med Angela Merkel från Kristdemokraterna CDU som förbundskansler tycks de tyska väljarna vilja ha förändring. CDU gjorde med 24,1 procent av rösterna (-8,9 procentenheter) ett uselt val. CDU tappade flest väljare till Socialdemokraterna (SPD) och De Gröna. Valdeltagandet var 76 procent
Samtidigt kan man undra om det verkligen är förändring som efterfrågas.
Socialdemokraterna, som länge hade ett opinionsstöd under 20 procent och internt missnöje med att vara i koalition med Kristdemokraterna, blev största parti med 25,7 procent (+5,2 procentenheter). Dess populära kanslerskandidat Olaf Scholz uppfattades som den som mest påminde om Angela Merkels lugna framtoning.
De Gröna hade tidigare högt opinionsstöd, men tappade på slutet och fick 14,8. Även om det var en framgång jämfört med förra valet kan en hel del väljare till slut inte ha vågat rösta på ett mer radikalt alternativ. Liberala och marknadsorienterade FDP gick fram något till 11,5 procent.
Tyskland har 12 av de senaste 16 åren styrts av den omaka stora koalitionen med CDU och SPD. Det har varnats för att missnöjespartier kunde få mer utrymme. Men de två partierna har ännu stöd av hälften av väljarna, och både högernationalisterna Afd och östtyska kommunistpartiets efterföljare die Linke tappade stöd.
Die Linke gjorde ett riktigt katastrofval och missade spärrgränsen på 5 procent. Partiet vann dock tre mandat i Tysklands enpersonsvalkretsar och då gör en undantagsregel att partiet ändå får utjämningsmandat.
Tyskland har en blandning av 299 enpersonsvalkretsar där den med flest röster vinner. Därutöver tillkommer utjämningsmandat för alla partier som fått fem procent. Den blir så många mandat som behövs för att få ett proportionellt utfall, den här gången hela 735. 8,7 procent av rösterna var “bortkastade” genom att gå till partier som inte klarade spärren, Hade Linke inte fått sina tre direktmandat hade det varit hela 13 procent
Undantag finns, som den som räddade die Linke. Lokala etniska partier kan också komma in, danska minoritetspartiet i norra Tyskland fick ett mandat.
SPD är störst i norr och CDU/CSU störst i söder. Skillnaden mellan det forna Öst- och Västtyskland finns kvar, Afd och Die Linke klarar sig bättre i öst.
Nu stundar det stora koalitionsspelet. I Tyskland eftersträvas majoritetsregeringar, och där finns trötthet vid storkoalitionen. Då återstår bara två alternativ, SPD, Gröna och FDP, eller CDU, Gröna och FDP.
De Gröna vill helst regera med SPD, och FDP helst med CDU. Så allt talar för förhandlingar i månader, det anses tveksamt om en ny regering kan tillträda före årsskiftet.
Angela Merkel har uppfattats som en stabil klippa under en politisk orolig tid med Donald Trump, Brexit, auktoritära strömningar och ett aggressivt Ryssland. Men allt har inte varit så lyckat.
Efter kärnkraftsolyckan i Japan bestämde Merkel att snabbavveckla tysk kärnkraft. Tyskland har hållit fast vid två naturgasledningar från Ryssland. Resultatet har blivit energiberoende av Ryssland och att Tysklands, trots allt tal om klimat i valrörelsen, elproduktion till över 40 procent kommer från fossila bränslen.
Tyskland har en stor handel med Kina, och kan komma i kläm om det måste föras en tuffare politik mot kinesiska diktaturfasoner. Där finns stora behov av offentliga investeringar, digitaliseringen släpar efter. Den viktiga tyska bilindustrin behöver hänga med i den gröna omställningen.
Hårda regler mot statliga underskott försvårar angelägna satsningar. Det gäller än mer andra euroländer, som har drabbats av tyska krav på budgetdisciplin.
Så det finns mycket att göra för en ny tysk regering. Men då gäller det att de i flera sakfrågor oeniga partierna förmår enas om mer än urvattnade kompromisser. Annars kan både Tyskland och EU, som får det besvärligt utan tyskt ledarskap, drabbas av handlingsförlamning.
