Valet i Japan blev ännu en seger för maktpartiet LDP, som har styrt Japan större delen av efterkrigstiden. Partiet behöll egen majoritet i underhuset, som utser premiärminister. LDP är ett brett och pragmatiskt center/högerparti, men har som många maktpartier fått kritik för korruption och brist på ideologisk stadga.
Japan blev en parlamentarisk demokrati efter andra världskriget. Det är noterbart att segrarmakten USA inte införde en system som påminner mer om det egna med en folkvald regeringschef. (Eftersom kejsardömet, dock helt utan maktbefogenheter, behölls hade det inte gått att ha en folkvald statschef (president) med egna maktbefogenheter). Mandatperioden är löpande, val måste hållas efter fyra år men regeringen kan, och gör det oftast, utlysa nyval genom att uppmana kejsaren att upplösa underhuset.
LDP gynnades av valsystemet och av en splittrad opposition. Tidigare hade Japan ett valsystem där personer valdes i flerpersonsvalkretsar, med mellan en och sex representanter. Det gynnade större partier som LDP och gav utrymme för kandidater i LDP att koncentrera sig på att få så många röster som krävdes för att bli valda. (Med preferensröstning hade denne effekt undvikits).
På 1990-talets infördes det nuvarande valsystemet för att gynna uppkomsten av ett tvåpartisystem. Ett renodlat system med enpersonsvalkretsar avvisades. Istället blev den en blandning av enpersonsvalkretsar och proportionellt fördelade mandat. Totalt är det 465 mandat, med fler enpersonsvalkretsar, 289, än proportionella mandat, 176. Väljaren har två röster, en för enpersonsvalkretsen och den andra för den proportionella fördelningen.
Den här modellen verkar ha varit populär under 1990-talet och infördes också i fler tidigare kommuniststater. Den ger dock en tydlig övervikt till större partier, och om oppositionen är splittrad är den som gjord för maktpartier.
Oppositionspartierna ställde ibland upp med gemensamma kandidater i enpersonsvalkretsarna, eller att i varje fall inte alla att ställde upp. Men det sammantagna resultatet var ändå till stor fördel för LDP som vann 189 av de 289 enpersonmandaten. LDP-kandidater fick också stöd av hela 48 procent av rösterna i det valet, vilket tyder på att enskilda kandidater kan ha haft lokalt stöd eller att väljarna inte gillade oppositionens kandidat(er).
Lokalt starka partier klarar sig bra med enpersonsvalkretsar. Det främst Osaka- (Japans tredje största stad) baserade Nippon Ishin no Kai), som beskrivs som högerpopulistiskt, fick god utdelning genom att vinna flera lokala valkretsar.
LDP bara fick 34 procent av rösterna för de proportionella mandaten, men fick sammantaget 261 mandat, vilket gav egen majoritet. Så nog kan LDP tacka valsystemet för den egna majoriteten.
Oppositionen verkar mer livsstilsliberal än LDP och drev frågor som samkönade äktenskap och att gifta japaner skulle få ha olika efternamn. (tydligen förbjudet i dag!). LDP vill återstarta kärnkraftsreaktorer och har stöd av Nippon Ishin i att höja försvarsanslagen. Den mer expansiva ekonomiska politiken från senare år under tidigare premiärminister Abe lär fortsätta.
