Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har anledning att dra sig till minnes citatet “en vecka kan vara en lång tid i politiken”. Det styrande konservativa Torypartiet förlorade ett fyllnadsval till Liberaldemokraterna i North Shropshire med en av de största väljarströmmarna sedan 1945.
Valkretsen har nästan alltid tidigare röstat konservativt, och i ordinarie valet hade Owen Paterson (C) en majoritet med 22000 röster. Liberaldemokraten Helen Morgan blev trea med 10 procent av rösterna. Nu vann hon med 47 procent av rösterna och nästan 7000 röster mer än den konservative kandidaten Neil Shastri Hurst. En del socialdemokratiska Labourväljare lär ha taktikröstat på Morgan, Labours stöd mer än halverades till 10 procent.
Bara några dagar tidigare att många Toryledamöter gått emot den egna partilinjen och röstat mot införandet av krav på vaccinpass. Regeringen fick majoritet genom att Labourpartiet stödde de nya restriktionerna, förödmjukande för Boris Johnson.
Missnöjet har vuxit i det egna partiet efter uppgifter om julfester förra året i premiärministerbostaden och kontoret Downing Street. Owen Paterson, tidigare minister och anhängare av Brexit, avgick efter att ha fått kritik för att utöver parlamentslönen ha ett mycket välbetalt “extraarbete” som lobbyist.
Johnsonregeringen försökte först ändra reglerna för att skydda Paterson, men tvingades backa. Det retade många Toryledamöter som egentligen inte gillade regeringens linje, men hade pressats av “inpiskarna” att rösta “rätt”. När sedan regeringen ändå snabbt backade framstod de i dålig dager.
Det finns också ett ideologiskt missnöje från höger över att regeringen, bland annat för att behålla valkretsar de Konservativa vann från Labour i förra valet, drivit en mitteninriktad ekonomisk politik med skattehöjningar. Boris Johnson uppfattas även av många av de egna som opålitlig och opportunistisk. Det har uppvägts av charm, förmåga att vinna val och att genomföra EU-utträdet, men nu rasar förtroende för Johnson bland väljarna och Labour har tagit ledningen i opinionsmätningarna.
Brittiska väljare kan utnyttja fyllnadsval för att markera missnöje när regeringsmakten inte står på spel, men återvända till “ordningen” i nästa ordinarie val. Det är därför för tidigt att döma ut Johnson och Tories, men det har varit en snabb förändring till det sämre för premiärministern och för De Konservativa. Uppfattas Johnson som en belastning kan partiet agera snabbt och hänsynslöst för att byta ledare. men där är vi inte ännu.
Liberaldemokraterna verkar vara tillbaka som ett alternativ för missnöjda Toryväljare. Partiet försvagades av koalitionen med De Konservativa. Valsystemet med enpersonsvalkretsar gör det mycket svårt för ett mindre parti att klara sig i en koalition.
EU-vänliga Libdem blev identifierat som “Antibrexitpartiet” vilket gjorde det svårt att vinna valkretsar i mer EU-skeptiska delar av landet. Men 60 procent av väljarna i North Shropshire röstade för Brexit, och ändå vann Libdem. Det kan förhoppningsvis leda till att Libdem kan återvinna väljare i de tidigare styrkebältena i västra England som Cornwall och Devon, med där EU-skepsisen var stark. Den som intresserar sig för könsfördelning i politiska församlingar kan notera att nio av Libdems 13 parlamentsledamöter är kvinnor.
Storbritannien och USA har båda val i enpersonsvalkretsar, men tydliga skillnader framstår mellan Tories och Republikanerna. I USA hetsar Donald Trump hittills framgångsrikt mot de Republikaner som står upp mot hans demagogi, medan Boris Johnson riskerar att avsättas av de egna parlamentsledamöterna. Varför?
I en parlamentarisk demokrati kan partiledare/premiärministrar avsättas under pågående mandatperiod. Det gör dem mer beroende av det egna partiet.
Ett annat skäl kan paradoxalt nog vara att Storbritannien inte har primärval, där väljarna röstar fram partiets kandidat. I USA kan Trump stödja utmanare mot ledamöter han inte uppfattar som tillräckligt lojala. I Storbritannien utses parlamentskandidater av de lokala partimedlemmarna. ledamöter med lång erfarenhet och stöd av medlemmarna i den egna valkretsen kan då lättare stå emot hot från partiledningen. Storbritanniens partisystem är därför mer robust, demagogiska ledare har svårare att få kontroll över det egna partiet.
