Valet i Finland hade två klara segrare. Liberalkonservativa Samlingspartiet (M:s systerparti) gick fram med 3,8 procentenheter till 20,8 procent och blev största parti. Högerpopulistiska Sannfinländarna (SF) ökade med 2,6 procentenheter till 20,1 procent och blev näst störst. Hack i häl på 19,9 var Socialdemokraterna, som hoppades på draghjälp av kända och populära statsminister Sanna Marin. Partiet ökade med 2,2 procentenheter.
Det är ovanligt att statsministerpartiet ökar i finska val. För andra partier i den avgående rödgröna regeringen gick det desto sämre. Om det berodde på taktikröstning eller på att fler väljare till vänster helt enkelt gillade Sanna Marins mer gröna, vänsterinriktade och livstilssliberala Socialdemokratiska parti vet vi ännu inte. Troligen inslag av både och.
Det tidigare stora och statsbärande Centerpartiet fortsatte kräftgången och fick bara 11,3 procent. De Gröna som varit större än MP i Sverige, särskilt starka i Helsingfors, gjorde ett uselt val. Minus 4,5 procentenheter till 7,0.
Även Vänsterförbundet (V:s systerparti) gick tillbaka och fick 7,1 procent. Svenska folkpartiet, ett liberalt parti som värnar de svenskspråkiga, och Kristdemokraterna fick 4,3 respektive 4,2 procent.
Sannfinländarna blev största parti i sex av Finlands tolv fastlandsvalkretsar (Åland är en egen). Som andra högerpopulistiska partier har de svårare att hävda sig i storstäder. I Helsingfors fick partiet endast 11,3 procent
Några skillnader med Sverige sticker ut. Valdeltagandet på 71,9 procent är lägre. Finland har ingen småpartispärr och inga utjämningsmandat. Därför blir mandatfördelningen inte riktigt proportionell. Preliminärt fick Sannfinländarna tre mandat mer än Socialdemokraterna trots en liten skillnad i röstandel (4000 röster). Vänsterförbundet (VF) fick något fler röster än De Gröna (7,1 mot 7,0) men De gröna fick 13 mandat och VF bara 11. Svenska folkpartiet hade 4,3 och KD 4,2 procent, men SFP fick 9 mandat (10 om mandatet på Åland räknas in) och KD fem. Det beror på att Sfp är relativt starka i de fyra valkretsar med märkbar andel svensktalande. Partiet drabbas därför inte av att mandatfördelningen brukar missgynna mindre partier som ställer upp i hela landet.
Utan småpartispärr bortfaller ett motiv för taktikröstning. Finland har ingen motsvarighet till talmansrunda, utan ledaren för det största partiet får uppgiften att försöka bilda en regering (och brukar nästan alltid lyckas). Därför fanns spekulationer om taktikröstning på Socialdemokraterna för att undvika att Samlingspartiet eller än mer att Sannfinländarna skulle bli störst.
Systemet med att väljarna också måste kryssa en person på partilistan och att de med mest kryss blir invalda ger en starkare lokal förankring. Kandidaterna behöver profilera sig lokalt för att få kryss och förväntas driva valkretsens frågor i riksdagen. Oskicket i Sverige där partiledare för alla utom S ställde upp i flera valkretsar (Jimmie Åkesson och Ebba Busch värst) förekommer inte.
Nato blev ingen valfråga, enigheten om medlemskapet var stor. Däremot var ekonomin viktig. Samlingspartiet drev hårt att det krävdes rejäla besparingar, Finlands statsskuld hade ökat. Som andel av BNP är den större än i Sverige, men mindre än i många andra euroländer. Socialdemokraterna höll emot om stora besparingar. Alla partier utom Sannfinländarna är överens om att Finland behöver mer arbetskraftsinvandring.
Klimatpolitiken handlade mycket om skogen, där det finns motsättningar mellan de många privata skogsägarna och krav på mindre och mer skonsam avverkning. Skolan var också en stor fråga, där debatterna kunde låta misstänkt ”svenska”. Vi har ju bilden av Finland som ett framgångsland, men nu fanns oro över fallande Pisa-resultat, ökande segregation (inga vinstskolor dock), att lärarna får ägna för mycket tid åt administration och att den psykiska ohälsan bland elever ökar.
Samlingspartiet blev störst på ett kärvt budskap om besparingar och med den ganska färglöse Petteri Orpo som partiledare. Ett gott betyg om att väljarna verkar sätta sakfrågor främst.
Han får uppdraget att försöka bilda regering. I det mindre blockpolitiska Finland finns två alternativ. En högerregering med Sannfinländarna eller en rödblå med Socialdemokraterna. Eftersom Finland brukar ha majoritetsregering krävs fler partier för att få majoritet i riksdagen med 200 platser. Den här gången fanns dock tendenser till mer av blockpolitik. Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och Gröna sade före valet nej till att sitta i samma regering som Sannfinländarna.
Redan på valnatten var spekulationerna i gång. Det sargade Centerpartiet verkar inte suget på att regera. Kan Svenska folkpartiet sitta i regering med Sannfinländarna, som vill försämra svenska språkets ställning? Kan Samlingspartiet regera inte bara med S, utan också med VF eller De Gröna?
Det kan ta ett tag, men den pragmatiska och samarbetsinriktade finska politiska traditionen talar för att Orpo får ihop en regering.
