Sinn Fein var IRA:s, den våldsinriktade Irländska republikanska armens, politiska gren. Den var den mest radikala av grupperna som förespråkade ett enat Irland. Men efter Belfastavtalet har Sinn Fein deltagit i maktdelning på Nordirland och vuxit i styrka. Enligt opinionsmätningar är det största parti i Republiken Irland och har blivit största parti i Nordirland, där brittiskvänliga unionister traditionellt har dominerat.
I lokalvalen i Nordirland gick Sinn Fein fram och befäste ställningen som största parti. Partiledaren i Nordirland, vice partiledare för hela partiet, Michelle O´Neill deltog i kung Charles kröning, att jämföra med att IRA så sent som 1979 mördade kung Charles nära släking lord Mountbatten (morbror till prins Philip och bror till Sveriges drottning Loiuse). Nästa steg för Sinne Fein borde vara att avbryta bojkotten av brittiska parlamentet, där valda Sinn Feinledamöter inte intar sina platser
Nordirland har likt Republiken STV (single transferable vote), där varje valkrets har flera kandidater och väljaren kan rangordna kandidaterna (preferensröstning) Det är de brittiska Liberaldemokrateras favoritvalsystem och ger ett ganska proprotionellt utslag, i varje fall så länge valkretsarna har minst fem mandat. Det missgynnar ytterkantspartier, som brukar få färre preferensröster. Sinn Fein tycks dock inte ha missgynnats av sin tidigare radikalism, utan fick inte bara flest röster, utan också flest mandat.
Lokala frågor kom i skymdundan. DUP, det största unionistpartiet, bojkottade det lokala parlamentet i protest mot att Brexitavtalet innebär att Nordirland inte fullt ut ingår i den brittiska interna marknaden. (för att Nordirland, till skillnad från övriga Storbritannien, är kvar i EU:s inre marknad). Eftersom Långfredagsavtalet för fred i Nordirland kräver maktdelning betyder det att Nordirland inte har något fungerande självstyre och att Sinn Fein (det största partiet får försteministerposten enligt avtalet) går miste om möjligheten att leda styret.
Sinn Fein och mittenpartiet Alliance party drev kampanj om att DUP borde sluta med bojkotten, och det tycks ha gått hem bland väljarna. Valdeltagandet ska ha varit större bland irländska nationalister. Noterbart är också att de mer måttfulla Unionisterna i UUP och nationalisterna i SDLP, gick tillbaka. Före avtalet var de de två största partierna, men de har tappat mark till Sinn Fein repektive DUP.
Håller på och läser boken the Strange survival of Liberal Britain, där politiken före första världskriget beskrivs. Det var då konflikten om Nordirland grundlades, de i huvudsak protestaniska unionisterna ville inte ingå i självstyre för Irland. (då föreslagit som fortsatt en del av Det förenade kungadömet.)
Det är en återkommande fråga. Om en del av ett land vill bryta sig ur eller få omfattande självstyre, vad göra med de delar där majoriteten inte vill separera? Det hade nog varit omöjligt att tvinga in Nordirland i ett förenat Irland, men i efterhand borde nog färre grevskap ha ingått. Nu kom Tyrone och Fremanagh, där det redan då var katolsk majoritet med.
Det innebar att andelen nationalister var tillräckligt stor för att majoriteten skulle känna sig hotad, och den svarade då med diskriminering. Hade majoriteten för att vara kvar i Storbritannien varit större, vilket hade varit fallet med ett “mindre” Nordirland kanske utvecklingen hade blivit lugnare.
Nu har Sinn Fein stora förhoppningar om att Brexit och ändrad demografi ska leda till ett förenat Irland. Men det är nog långt dit, glädjande nog verkar allt fler väljare tycka att annat än nationstillhörigheten är viktigast. Vilket visar sig i framgångarna för Alliance party.
