Danmark har skilda valdagar för folketings- respektive region- och kommunval. I Sverige har vi gemensam valdag sedan 1970. Huvudargumentet för skilda valdagar är att det ger större utrymme för lokala frågor, huvudargumenten mot är att valdeltagandet blir lägre och att väljarna kan utnyttja tillfället att proteströsta mot regeringen i stället för att följa lokala frågor.
Årets danska region- och kommunval gav stöd för alla argumenten. Valdeltagandet var bara 67,2 procent, ett av de lägsta jämfört med andra kommunval och betydligt lägre än senaste folketingsvalet. Partier med goda nationella opinionssiffror gick ofta fram. Men valvinden blåste inte entydigt, lokala frågor och lokala politiker påverkade utgången på många håll. För egen del anser jag att argumenten för skilda valdagar överväger, ett viktigt skäl i Sverige är också att det annars blir långt mellan valen, vilket kan minska politiskt intresse och försvåra för partierna att nå ut
På TV:s valvaka talades det mycket om vem som i olika kommuner blir borgmästare, vad som motsvarar kommunstyrelsens ordförande i Sverige. Det är på många håll den enda heltidsanställde politikern, och därför betydelsefullt.
I Danmark verkar förhandlingarna om vem som ska bli borgmästare föras under valnatten. På morgonen var enligt Danmarks Radio 89 av 98 borgmästare redan utsedda. Partierna verkar ha en mycket pragmatisk och samarbetsvillig inställning och kan snabbt enas om vilka som ska styra. .
Rikstrenden var samtidigt tydlig, Konservative, ett traditionellt pragmatiskt högerparti och som varit starkast på Själland, gick fram i alla 98 kommuner. Partiet har under flera år varit svagt, men har nu gått fram nationellt samtidigt som det andra större borgerliga partiet Venstre har tappat. Partiet gick tillbaka i kommunvalet, men mindre än väntat, nog beroende på stark lokal förankring i stora delar av Danmark.
Högerpopulistiska Danske folkepartis kräftgång fortsatte, DF minskade i alla kommuner. Likaledes invandringskritiska Nye Borgerlige gjorde däremot ett bra val, partiet är ganska nytt och fanns knappt vid förra kommunvalet.
De regerande Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. Inte jämfört med nationella opinionsmätningar, S fick 28,5 mot drygt 27 i mätningarna. Men jämfört med förra kommunalvalet då S fick drygt 32 procent, var det en klar tillbakagång. S gick dåligt i statsminister Mette Fredriksens hemtrakter Nordjylland, vilket förklarades med missnöje över masslakten av minkar under Coronapandemin.
Annars var det främst i storstäder som S gick tillbaka. Samma tendens fanns i förra folketingsvalet. Fredriksens hårda ton om migration och värnande om arbetarväljares välfärd ledde till att S återvann väljare från Dansk folkeparti, men förlorade till “mjukare” partier i storstäder. Det var den här gången särskilt tydligt i Köpenhamn, där S inte blev största parti efter en kraftig tillbakagång till 17,3 procent.
Enhetslistan, ett koalition av marxistiska och kommunistiska grupper, numera blandat med gröna krav, fick hela 24,6 procent av rösterna. Socialliberala Radikale hade därutöver 12 procent och Socialistisk folkeparti (V:s systerparti) 11 procent. De två högerpopulistiska partierna DF och Nye Borgerliga fick 4 procent tillsammans.
Skillnaden i väljarkåren mellan storstäder och övriga landet är tydlig i land efter land, “mjukvänstern” är starkare och högerpopulister svagare i metropoler som Köpenhamn och Stockholm. På sikt kan det ge danska S bekymmer om de fortsätter med dagens politik.
