Premiärminister Keir Starmer får kritik och avgångskrav efter stora förluster för Labourpartiet. Foto: Officiellt portträtt.
Lokalvalen i delar av England och valen till de regionala parlamenten i Skottland och Wales innebar stora mandatförluster och tillbakagång i röstandel för det nationellt regerande Labourpartiet liksom för konservativa Tories, det andra traditionellt dominerande partiet.
Högerpopulistiska Reformpartiet och De Gröna, som i Storbritannien är ett parti klart till vänster om Labour, var de stora vinnarna i mandat och röstandel. Liberaldemokraterna (Libdem) vann nya mandat, men väljarandelen i landet som helhet har inte ökat markant.
I Skottland behöll Nationalistpartiet makten, som det har haft sedan 2007, men tappade mandat. I Wales blev nationalistiska Plaid Cymru för första gången största parti, när stödet för det tidigare dominerande Labourpartiet kollapsade. Reform har tidigare fått kritik för att bara vara ett ”engelskt” parti. Men nu fick Reform också stöd i Wales och, om än i något mindre mån, i Skottland.
Valresultatet innebär att största parti i Nordirland, Skottland och Wales är nationalistpartier vilka vill bryta sig ur det Förenade kungadömet (UK). Någon direkt utbrytning är inte aktuell, men nog är framtiden för UK på sikt ifrågasatt. I dagens mer oroliga läge i världen där demokratierna i Europa behöver hålla ihop vore ett sammanbrott för UK allt annat än önskvärd.
Storbritannien har traditionellt haft enpersonsvalkretsar där den med flest röster får mandatet. Det innebär alltid att större partier gynnas och att många väljares röster är bortkastade. De brittiska Liberalerna har med länge med rätta klagat över att valsystemet missgynnar dem som ett mindre parti. Men systemet fungerar ändå hyfsat med två stora partier där båda är demokratiska och respekterar valresultat.
Så är det inte längre i Storbritannien. På Nordirland finns ett eget partisystem med flera partier, där den dominerande frågan är tillhörighet till UK eller till Republiken Irland. I Skottland har Nationalistpartiet (SNP) i årtionden varit en viktig spelare. Sedan Skottland fick ett regionalt parlament var SNP först ledande oppositionsparti, för att sedan 2007 styra Skottland antingen i minoritet eller i majoritet. I Wales har Plaid Cymru stärkt sin ställning och blev i årets val största parti när Labour kollapsade och även Reform ryckte fram.
I England har valsystemet med enpersonsvalkretsar i stort behållits i lokala val, och det finns också i det nationella parlamentsvalet (bortser från att UK ofta sägs bestå av fyra nationer). Det gav stora utslag i mandatfördelningen i lokalvalen, där de Gröna och särskilt Reform vann massor av nya mandat. Valförlusten framstår som större i mandat än i förlorad väljarandel. Även Liberaldemokraterna ökade i mandat, men de gick främst fram i områden där partiet redan stod starkt.
När Skottland och Wales fick egna parlament blev valsystemen mer proportionella. 73 enpersonsvalkretsar behölls i Skottland, men kompletterades med 53 utfyllnadsmandat baserade på partiernas styrka i olika regioner snarare än i en nationell fördelning. Väljaren har två röster, en för valkretsen och en för utfyllnadsmandaten.
Ett parti som vann många personsvalkretsar kunde få fler mandat än dess röstandel. Det har gynnat SNP. Nationalistväljare kunde också taktikrösta genom att rösta på SNP i valkretsen, men på De Gröna, som också vill ha skotsk självständighet, i valet av utfyllnadsmandat. Det ökade antalet mandat för självständighet, då SNP ofta vann få eller inga utfyllnadsmandat.
I och med att Reform också vann insteg i Skottland kunde SNP, trots en tillbakagång, behålla de flesta av sina mandat. SNP fick 58 mandat, varav 57 enpersonsmandat och ett utfyllnads(regionalt)mandat medan De gröna fick 15 mandat, två enpersons och hela 13 regionala. Det gav de två nationalistpartierna en klar majoritet med 73 av 129 mandat.
Det motsvarade inte röstfördelningen. SNP och De Gröna fick 40,5 procent av rösterna i valkretsvalet och 41,2 i valet till utfyllnadsmandaten. De som ville behålla den brittiska unionen (Labour, Tories, Libdem och Reform) fick 58,2 procent i valkretsvalet och 53,8 i för utfyllnadsmandaten. En tydlig övervikt i röstandel för unionistpartierna gav en mandatmajoritet åt nationalistpartierna.
Wales hade i årets val ändrat valsystemet och hade 16 valkretsar med sex mandat var. Sammantaget 96. Rösterna fördelades proportionellt, men väljarna fick inte rösta på person. Det var rena partilistor. Då det saknas utjämningsmandat innebar det en ganska hög spärr i praktiken. Ett parti behövde en bra bit över tio procent av rösterna i valkretsen för att komma i fråga för ett mandat.
Plaid Cymru blev största parti med 35,4 procent och 43 mandat av 96. PC fick 44,7 procent av mandaten, en klar överrepresentation, men en bit från egen majoritet. Labour fick bara 11,1 procent, mot 36 procent i förra valet! Reform, som inte fanns i förra valet, fick 29,3 procent (högre än vad partiet nu har i nationella opinionsmätningar) och 34 mandat. Plaid Cymru säger helt nej till samarbete med Reform, men behöver således stöd av Labour eller Tories för att styra. De Grönas två och Libdems ett mandat räcker inte.
På Nordirland har man STV, samma valsystem som i Republiken Irland. Det innebär att väljarna rangordnar kandidaterna och antalet mandat i valkretsen är 3-7. Röster på kandidater med lågt stöd förs över till andrahandsvalet mm tills en kandidat uppnår röstkvoten, det vill säga andelen som krävs för att bli vald (33 procent med tre mandat och 20 procent med fem mandat i valkretsen).
STV förespråkas av Libdem och används också i lokalval i Skottland. Det brukar ge ett ganska proportionellt utslag, och skulle om det använts i skotska parlamentsvalet sannolikt inneburit att nationalisterna inte hade fått majoritet (Med reservation för att Reforms allmänt missnöjda väljare alla kanske inte skulle rösta för något etablerat UK-parti i andra hand).
Storbritannien ser ut att nu ha ett partisystem som liknar andra europeiska länder. Ett ganska stort parti långt till vänster (Gröna) det traditionella socialdemokratiska partiet, ett liberalt parti, ett traditionellt liberalkonservativt parti och ett högerpopulistiskt parti. I Skottland och Wales tillkommer lokalt starka nationalistpartier. Då blir det gällande valsystemet med enpersonsvalkretsar som att spela roulette, det kan nästan gå hur som helst. Även det skotska systemet ger utfall som inte motsvarar partiernas röstandelar.
30 procent kan om rösterna fördelas gynnsamt ge ett parti egen majoritet i valet till parlamentet. Väljarna kan med taktikröster påverka utfallet, men där finns också en stor osäkerhet.
Därför borde en valsystemsreform införas före nästa nationella parlamentsval. Helst borde STV eller något annat proportionellt valsystem införas, men väljarna borde åtminstone få rätt att rangordna kandidaterna i valkretsen. (AV, som redan används i Australien och en del delstater i USA) Andrahandsvalen mm flyttas över till någon kandidat får 50 procent av rösterna i Valkretsen. Det påminner i praktiken om valsystemet i Frankrike, där det blir en andra omgång om ingen kandidat får 50 procent.
AV är inte proportionellt, men det gör att väljarna inte behöver taktikrösta, utan med sin preferensröstning kan påverka utfallet även om den egna favoritkandidaten faller bort. Det gör också att ett parti med många förstahandsröster, men som de flesta andra väljare ogillar som Reform och Gröna, får svårare att få egen majoritet.
