För några årtionden sedan var fick valen i den franskråkiga provinsen Quebec i Kanada stor uppmärksamhet i omvärlden. När sepratistpartiet PQ fick makten stod Kanadas enhet på spel. Det var två folkomröstningar, 1980 och 1995, om självständighet. 1995 var nejsidans seger knapp.
Det senaste årtiondet har frågan inte varit lika aktuell. Därför fick inte provinsvalet i år samma uppmärksmhet som tidigare. Det väckte främst uppseende genom att visa på nackdelar med valsystemet med enpersonsvalkretsar i en omgång, där kandidaten med mest röster blir vald.
Det styrande partiet CAQ fick en massiv majoritet, 90 av provinsparlamentets (eller nationalförsamlingen som det efter fransk förebild heter) 125 platser. Plastfördelningen var allt annat än proprtionell.
CAQ fick 41 procent av rösterna och 90 mandat. Liberalerna, det traditionella partiet för att stanna i Kanada, fick 14,4 procent och 21 mandat, Quebec solidaire (QS), en vänsterparti som är för självständighet, fick 15,4 procent och 11 platser. Det traditionella seperatistpartiet PQ fick 14,6 procent och 3 platser. Det ganska nya Konservativa partiet fick 12,9 procent och 0 platser.
De tidigare dominerande PQ och Liberalerna har båda tappat mycket stöd. Att Liberalerna har så god utdelning av sina röster beror på att de har behållit sitt starka stöd i centrala och västra Montreal, där det bor en hel del engelsktalande och etniska minoriteter. QS är också starka i delar av Montreal. Styrande CAQ har få mandat i storstaden Montreal. PQ och De konservativa har sina väljare mer spridda över provinsen, och har därför fått så få eller inga mandat.
Det skeva valresultatet har givit upphov till en förnyad debatt om valsystemet. CAQ var tidigare öppet för en förändring, men inte längre. Problemet att ändra majoritetsvalsystem är ofta att partier som gynnas av systemet måste vara med på att avskaffa det. Kanada har vid flera tillfällen visat varför ett mer proportionellt valsystem är att föredra. I förra provinsvalet i Ontario, som jag skrev om tidigare, fick Liberalerna fler röster än Socialdemokraterna (NDP) men bara en fjärdel så många mandat.
CAQ är ett nationalistiskt och konservatitivt parti, men driver inte frågan om separation från Kanada. De har dock, nog delvis inspirerade av Frankrike, infört lagar med förbud för statstjänstemän, som poliser och lärare inför elever, att bära religiösa symboler. I praktiken främst riktat mot den muslimska huvudduken. Det franska språkets ställning har också stärkts, vilket engelskspråkiga uppfattar som diskriminerande.
Kanadas domstolar kan stoppa lagar som bryter mot författningens fri- och rättigheter. Men politikerna kan hävda en “nonwithstandig clause”, en kompromiss från när författningen antogs och införa lagen ändå. När det gäller de religiösa symbolerna och franska språket har regeringen i Quebec sagt att de tillämpar undantagsparagrafen. (sedan tycks det ändå eventuellt finnas sätt för motståndarna att gå till domstol mot lagen).
Här syns tydliga motsättningar mellan franskt och anglosaxist. Frankrikes aktiva statliga sekularism, där staten kan ingripa mot religliös symboler, inspirerar Quebes regering, som också är orolig för att Quebecs franskspråkiga majoritetskultur ska undermineras av hög invandring.
Engelskspråkiga Kanada är däremot för “mångkultur” och fortsatt invandring. Förbud mot huvudduk, är likt Storbritannien och USA, i stort en politisk ickefråga.
Här finns anledning att hålla uppsikt på utvecklingen. Vidgas den här klyftan och Quebec hindras från att driva en mer “fransk” linje kan frågan om att splittra Kanada åter för större aktualitet.
