Danmarks statsminister Mette Fredriksen (S) har en del att fundera över efter ett mycket dåligt kommunalval.
Danmark höll kommunal- och regionval 18 november 2025. Väljarna valde representanter i 98 kommuner och fyra regioner. Kommuner och regioner har uppgifter som påminner om hur det är i Sverige. Regionerna sköter främst sjukvård, men har förlorat beskattningsrätten. Kommuner ansvar för skola, barnomsorg, äldreomsorg, byggande med mera och bestämmer om skattenivån.
Landet styrs av en bred mittenkoalition av Socialdemokraterna, Venstre (V, högerliberalt parti med av traditionellt starkt stöd i lantbruket, en blandning av C och L i Sverige) och Moderaterna, en utbrytning från Venstre lett av förre statsministern Lars Lökke Rasmussen. Den har tappat stöd i nationella opinionssundersökningar sedan bildandet och leds av statsminister Mette Fredriksson (S)
I kommunvalet tappade två av regeringspartierna jämfört med förra kommunalvalet Mest tappade Socialdemokraterna. Det blev en nyhet med internationellt genomslag att Socialdemokraterna förlorade överborgmästarposten i Köpenhamn (ungefär motsvarande finansborgarråd i Stockholm) och bara blev tredje största parti i huvudstaden. Venstre klarade sig hyfsat. Partiet förlorade några procentenheter men fick fler borgmästarposter (motsvarar ungefär ordförande i kommunstyrelsen i Sverige) än i förra valet och var klart störst av partierna till höger om mitten ( de blå). Moderaterna är ett nytt parti, men vann få fullmäktigeplatser
Valets vinnare var Socialistisk folkeparti (ung V), Danmarksdemokraterna (en högerutbrytning ur Venstre som drev kampanj mot centralisering, solcells- och vindkraftsparker) och Liberal Alliance ,ännu ett marknadsliberalt parti. Även högerpopulistiska Danska folkeparti och socialliberala Radikale gjorde hyfsade val och ökade något jämfört med förra kommunvalet.
Två frågor dyker ständigt upp vid kommunval. Är det bättre att som i Danmark och de flesta andra länder har separat valdagar för lokala och nationella val, eller att som i Sverige och några få andra länder ha gemensam valdag? Vilka, om några, slutsatser kan dras om nationell politik utifrån lokala valresultat.
Argumenten för gemensam valdag brukar vara att lokala val lätt blir förtroendeomröstningar om den nationella regeringen och valdeltagandet blir lägre. Det stämmer att alla regeringspartier tappade stöd från förra kommunvalet (S och V) eller fick få röster (nybildade Moderaterna). Valdeltagandet var 69 procent mot 84,1 i folketingsvalet 2022.
69 Procent är dock ett jämför med många andra länder ett ganska högt valdeltagande. Även om den nationella politiken slår igenom är det ändå lättare för kommun- och regionspolitiker att få genomslag när de inte behöver konkurrera med den nationella valkampanjen och den nationella regeringsfrågan. Mediebevakningen under valkampanjen lyfte fram lokala frågor och det är tydligt att valvinden kunde blåsa olika över landet. Starka lokala kandidater och enskilda sakfrågor spelade roll för valutgången. Jämfört med nationella mätningar klarade sig både S och V bättre i kommun- och regionvalen.
En noterbar skillnad från Sverige är hur snabbt partierna fördelar poster och utser borgmästare. Under valnatten samlas alla partier i en gemensam sal där de kan äta, dricka och samtala. När valresultatet är klart samlas de ledande i förhandlingsrum och kommer nästan alltid under valnatten fram till hur posterna ska fördelas. Klockan 10.30 nästa dag var det bara åtta av 98 kommuner som inte hade fördelat platser och utsett borgmästare. Även om samarbetet ofta följer blockgränserna är andra konstellationer, liksom i Sverige, långt ifrån ovanliga. Venstre kunde ibland avsätta socialdemokratiska borgmästare med stöd av Socialistisk folkeparti. I Köpenhamn bildades en koalition av alla partier utom Socialdemokraterna och ett litet grönt parti. Här ville de andra nog ge S en näsbränna.
Sammantaget tycker jag att argumenten för skilda valdagar överväger. Lokala frågor får större genomslag och de politiska partierna får ytterligare ett tillfälle att nå ut till väljarna. Partierna brukar värva mest medlemmar under valår. Sedan kunde Sverige gärna ha mer av dansk lokalpolitiks familjära stämning, Där har de valvaka tillsammans, förhandlar snabbt och generöst gratulerar motståndare till valframgångar.
Rikspolitiskt går också några slutsatser att dra. Det är tydligt att det kostar på för den breda mitten att regera. Särskilt Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. Danmark har en låg spärrgräns på två procent, vilket har bidragit till att det finns 12 partier i folketinget. I lokala val kan det vara svårare att komma in, fullmäktige har genomgående färre ledamöter än i Sverige och lokal organisering spelar större roll. De ”gamla” partierna S, Venstre och Konservative klarar sig därför i allmänhet bättre i lokalval än i folketingsval.
Inte desto mindre är fragmenteringen ett problem, de stora breda partierna tappar mark. Socialdemokraterna har genom sin tuffa migrationspolitik nog lyckats pressa tillbaka Dansk Folkeparti och behålla fler arbetarväljare. Men partiet tappar välutbildade storstadsbor till partier längre vänsterut. Socialistisk folkeparti, Enhetslistan (vänstersamling till vänster om SF), Gröna Alternativet och Frie Grönne var bara två mandat (26 av 55) från ett få egen majoritet i Köpenhamn. Jämfört med Stockholm kan visserligen noteras att mer borgerliga Fredriksberg, där Konservative är störst, är en egen kommun, som om Östermalm skulle bilda eget och inte ingå i Stockholms stad. Men vänstervinden i storstäder är påtaglig, jämför vänsterdemokratens Mamdanis seger i borgmästarvalet i finanshuvudstaden New York.
