Tidigare premiärminister Rishi Sunak chansade med ett tidigt nyval, men förlorade stort och fick lämna över premiärministerposten till Labours Keir Starmer
Socialdemokratiska Labourpartiet vann som väntat en jordskredsseger i det brittiska parlamentsvalet i antalet mandat. Det blev 412 av 650 mandat i underhuset. Konservativa Tories som hade regerat i 14 år gjorde ett katastrofval och gick från 372 (hade dock tappat en del i fyllnadsval) mandat i förra valet till 121.
Labours stora antal mandat berodde dock främst på valsystemet med enpersonsvalkretsar. Partiet fick bara 33,8 procent av rösterna, en blygsam ökning med 1,7 procentenheter, men över 63 procent av mandaten. Liberaldemokraterna, som brukar klaga över att de missgynnas av valsystemet, hade den här gången koncentrerat sin kampanj till valkretsar där de var tvåa efter de Konservativa.
När Tories röstandel kollapsade kunde Libdem vinna många av de här valkretsarna. Partiet fick 72 mandat, den högsta siffran sedan 1920-talet. Röstandelen innebar däremot en blygsam ökning från 11,6 till 12,2 procent. Labour satsade i allmänhet sina kampanjresurser i andra valkretsar än de där Libdem hoppades vinna
Det förekom också en del taktikröstande, där Laboursympatisörer röstade på Libdem och Libdemanhängare röstade på Labour i valkretsar där det andra partiet ansågs ha bäst chanser att besegra Tories. Jag har en bekant som själv varit parlamentskandidat för Libdem som den här gången taktikröstade på Labour.
Något liknande hände 1997, då Labour under Tony Blair också vann en jordskredsseger, och Libdem vann många tidigare Toryvalkretsar. Den här gången blev effekten ännu större, då Konservativa förlorade röster til högerpopulistiska Reform.
De partier som kraftigt missgynnades av valsystemet var Reform, De gröna och skotska nationalistpartiet SNP. Reform fick 14,3 procent av rösterna och fem mandat, SNP 29,9 procent i Skottland och 9 mandat av 57, medan Gröna fick 6,8 procent och 4 mandat. Konservativa med 23,7 procent fick 121 mandat, vilket motsvarar 19 procent av mandaten.
Labour förlorade många mandat i förra valet, och valanalytikerna trodde det skulle bli svårt att vinna majoritet direkt i nästa val. Men nye Labourledaren Keir Starmer lyckades föra partiet åt mitten, efter vänstersvängen under tidigare partiledaren Jeremy Corbyn. Det gjorde det lättare för mittenväljare att rösta på Labour. Men främst hade Labour en nästan sagolik tur i att väljarna efter 14 års Torystyre och efter ännu längre nationaliststyre i Skottland önskade förändring. Tories och SNP var sönderregerade, splittrade och med flera skandaler.
Skottland var den en del av Storbritannien där Labour gick kraftigt framåt, från 18,6 procent till 35,7 procent. I mandat blev framgången än mer dramatisk, från ett (!) mandat (egentligen två efter en seger i ett fyllnandsval) till 37 mandat. SNP gick från 45 procent till 29 procent, och från 48 mandat till nio! Labour brukade, innan SNP blev största parti, få många mandat i Skottland. Så i någon mån är en tidigare ordning återställd.
Libdem fick 6 mandat i Skottland, däribland Orkney and Shetland, som har varit den enda ”säkra” valkretsen för partiet. Noterbart är att Libdem vann Inverness, Skye and West Ross från SNP. Det är en sammanslagen höglandsvalkrets, där Skyedelen tidigare representerades av dåvarande Libdempartiledaren Charles Kennedy och Inverness än tidigare av Liberalen Russell Johnston. Libdem har åter två platser (den andra är Caithness) i skotska högländerna, ett tidigare styrkebälte för partiet.
I England och Wales var det Tories som kollapsade. Det var ett misstag av premiärminister Rishi Sunak att utlysa valet nu istället för i höst. I det brittiska systemet bestämmer premiärministern valdag inom fem år från förra valet. Det fanns argument för att inte vänta hela mandatperioden, med De Konservativas valmaskin var inte redo för ett sommarval. Dessutom begick premiärminister Rishi Sunak misstag efter misstag under hela valrörelsen.
Men under själva valrörelsen var det ändå Labour som tappade stöd, från över 40 procent till 33,8. De Konservativa låg något lägre i opinionsmätningarna än själva valresultatet. Högerpopulistiska Reform låg på drygt 10 procent, men när den karismatiske Nigel Farage tog över partiledarposten (formellt, för det är Farage som äger partiet) ökade partiets stöd. I några mätningar var Reform i kapp Tories, men i slutändan var det ett större avstånd mellan partierna, med 23,7 mot 14,3 procent.
Det brittiska valsystemet har gynnat högern, då centervänsterväljarna har splittrat sina röster på flera partier. Nu blev det tvärtom. Libdem och Labour koncentrerade sig på olika valkretsar, medan Reform uttryckligen var ute efter att skada Tories så mycket som möjligt. Det gjorde att tidigare ”säkra” Konservativa valkretsar gick förlorade, som för förra premiärministern Liz Truss, som i förra valet hade en majoritet på 26 195 röster! Så går det med detta valsystem, om två partier som ligger nära varandra konkurrerar om röster kan ett tredje vinna valkretsen.
Labour tappade en del till De Gröna, och till oberoende propalestinska kandidater. Även några mandat gick förlorade och flera Laborledamöter i valkretsar med många muslimska väljare klarade sig med en hårsmån och utsattes för trakasserier under valkampanjen.
Labour har en stabil majoritet, men har propalestinerna, Gröna och även Libdem till vänster. Det kan leda till förluster i väljarstöd om Labour av mer radikala väljare uppfattas som försiktigt. De Gröna eller nya partier kan fortsatt fånga upp missnöjet bland de tidigare så trogna muslimska väjarna. Eftersom utrymmet för kostnadskrävande reformer är mycket litet, kan Labours stöd urholkas av besvikelse över att det inte blev så mycket bättre än tidigare.
Den stora frågan för de närmaste åren är dock vad som händer med Torypartiet. Nigel Farage står nära Donald Trump och vill ”trumpifiera” högern. Farage är i ordets rätta bemärkelse partiägare. Reformpartiet ägs av Farage och har inga medlemmar, bara ”supportrar”. Därför var det inga problem att samma dag som Farage bestämde sig för att ställa upp, i stället för att vara i USA och stödja Donald Trump, direkt avsätta den tidigare partiledaren och även formellt insätta Farage på posten.
I USA och i Frankrike, som också har majoritetsvalssystem (även om Frankrike har två omgångar) har populisthögern krossat den traditionella högern. Blir det något liknande i Storbritannien? Det blir avgörande för framtida brittisk politik.
Ett ändrat valsystem kunde bli aktuellt efter den stora skillnaden i mandat och röstandel. Men eftersom valsystemet gynnar sittande regeringsparti är det tveksamt om något sker. Detta är dock en fråga där Reform, Libdem och Gröna tycker lika. Tories har tidigare varit de mest bestämda anhängarna av dagens system, men kan det ändras när en splittrad höger missynnas av systemet? Hade Libdem fått igenom AV, en jämförelsevis liten förändring där väljarna i valkretsen kan rangordna kandiaterna, när de var i koalition med Torypartiet, hade den samlade högern nog fått betydligt fler mandat i årets val. Men De konservativa tvingade fram en folkomröstning, och valsystemet fick nobben av väljarna.
Så kanske kan de tänka om. Ett mer proportionellt valsystem skulle nog som i andra europeiska länder dela upp högern i ett populistparti och ett mer traditionellt högerparti (som M och SD), men göra det svårare att populisthögern blir helt dominerande .
