Bild från vallokal i Finland. Väljaren skriver in kandidatens nummer från valsedeln. Foto: Från Björn Nyberg
Vårens bråk om kvittningen har lyft fram att riksdagen nu har hela nio ledamöter som inte längre representerar det parti de blev invalda för. När två före detta SD-ledamöter tänkte rösta mot Tidöregeringen och stödja övergångsregler för dem som sökt medborgarskap före skärpningar av kraven införs blev det minst sagt stormigt.
Kvittningen är en informell uppgörelse mellan partierna som ska underlätta för ledamöter som av olika skäl har svårt att delta i en omröstning. Genom att en ledamot av motsatt åsikt i den aktuella frågan också är borta påverkas inte röstningsresultatet. Men SD-ledningen lät i den aktuella omröstningen två utkvittade ledamöter rösta utan att meddela motparten. Det ledde till att regeringen vann trots att en majoritet av riksdagsledamöterna var för övergångsregler.
Helt klart ett brott mot vad man har kommit överens om. Kvittningen har sagts upp tills vidare. SD med flera försvarar agerandet med att valutslagets majoritetsförhållanden måste gälla hela mandatperioden. Ytterst handlar det om ledamöters rätt att behålla sin riksdagsplats trots att de har lämnat eller har kastats ut från partiet de blev invalda för.
Alla demokratier har inte kvittning. Lena Mellin har i Aftonbladet lyft fram att det i genomsnitt är 15-20 procent av ledamöterna borta vid voteringar, trots att dessa numera är schemalagda till bestämda veckodagar. Så borde inte kvittningen fungera. Riksdagsledamöterna behöver prioritera arbetet i kammaren bättre. Men samtidigt finns goda skäl för utkvittning vid sjukdom eller viktiga internationella uppdrag. Uppstramning, men inte avskaffande av kvittningen, vore önskvärd.
Grundfrågan här gäller dock inte om kvittningssystemet är motiverat, utan synen på riksdagsledamöters rätt att sitta kvar i riksdagen även om de lämnar eller utesluts från det parti de tillhörde när de blev invalda.
SD och KD har uttalat att grundlagen bör ses över när det gäller politiska vildar. SD:s gruppledare Linda Lindberg menar att “vildar” ska kunna förlora sin riksdagsplats. På kort sikt vill SD, då det är lättare sagt än gjort att ändra grundlagen, att ”vildar ska få mycket lägre arvode också på det säyttet pressas att lämna riksdagen.
SD:s avgående riksdagsledamot Rashild Farivar har däremot på DN-debatt tagit avstånd från sitt partis agerande och försvarat att ledamöternas mandat är personligt. Den ordningen slogs fast redan 1809 och framgår tydligt av dagens regeringsform från 1974.
Det finns starka skäl för att ledamöter ska kunna behålla sina mandat även om de har blivit ”vildar”. Annars kunde snarast partiernas ledare själva förfoga över riksdagsmandaten. Det skulle innebära en farlig maktkoncentration och innebära att ”partiväldet” skrevs in i författningen.
Samtidigt går det inte att bortse ifrån att svenska riksdagsledamöters personliga mandat är svagt. Partierna rangordnar kandidaterna på sina listor och det är sällan personkryssen ändrar vilka som blir invalda. Möjligheten att sätta kryss för en kandidat och därmed påverka rangordningen på partiernas listor infördes som ett sätt för väljarna att ändra partiernas rangordning och visa att de stödjer kända och uppskattade lokala kandidater.
Det bygger dock på att partierna ställer upp med olika listor i de olika valkretsarna. Men särskilt SD, och i någon mån även andra partier utom S, har börjat låta kandidater ställa upp i flera valkretsar.
SD har haft rikslistor i alla valkretsar, om än med en liten lokal variation. Alla har toppats av Jimmie Åkesson. Det har gjort att SD i Västmanland den här mandatperioden representeras av Oscar Sjöstedt, som är skriven i Skinnskatteberg, men också av Angelica Lundeberg från Jönköping. Ann Christine From Utterstedt bor i Västmanland men valdes in för Blekinge. Blekingebon Jimmie Åkesson valdes däremot in för Jönköping. KD lät Uppsalabon Ebba Busch toppa alla listor, vilket ledde till hon valdes in Västra Götaland Östra. Partiledarna får huvuddelen av kryssen, det gör det svårare för andra att bli inkryssade .
Därför finns goda skäl att stärka ledamöternas personliga mandat och göra det tydligare för väljarna varför partiledningen inte ska få sparka ut ”vildar” från riksdagen. I Finland måste väljarna rösta på en person. De med flest personröster i sin valkrets och i sitt parti blir invalda.
Partierna får inte ens rangordna kandidaterna, utan de står i bokstavsordning på valsedeln. Eftersom personrösterna avgör vilka som blir invalda får kandidaterna bara ställa upp i en valkrets.
Så borde vara också i Sverige, även om partierna som vägledning för väljarna borde få föreslå ordningen på kandidaterna. Det skulle ge riksdagsledamöterna ett mer personligt mandat och öka utrymmet för att följa övertygelse hellre än ”partipiska” samt göra det tydligare för väljarna varför även ”vildar” kan sitta kvar i riksdagen.
Obligatoriskt personval skulle även trassla till det för Socialdemokraterna. De har i dagsläget rigida kvoteringar på listorna. I första hand kön, men även geografisk, facklig, ålder, etnicitet med mera ska pusslas ihop. Väljarna får genom obligatoriskt personval lättare att sätta listkvoteringen ur spel.
Fungerande partier behövs förvisso i ett parlamentariskt system och det innebär i normalfallet krav på sammanhållning i partigruppen . Det får partierna sköta genom att granska kandidaterna innan de sätts upp på listan.
Det finns även argument mot det finländska valsystemet. Det blir dyrare för kandidaterna att driva personkampanjer. Huvudkonkurrenterna kan snarare vara andra i partiet än partipolitiska motståndare.
Som helhet överväger fördelarna. Trixandet med listor i valkretsarna försvagar det lokala mandatet och ledamöterna behöver en starkare koppling till väljarna. Det uppnås genom att göra personröstandet obligatoriskt och hindra kandidater från att kandidera i mer än en valkrets.
