Israels långvarige och kontroversielle premiärminister Benjamin Netanyahu klarade sig bättre än väntat i valet i Israel. Bild: Wikimedia.
Valdetagandet i parlamentsvalet i Israel blev 78 procent en ökning med 7,3 procent. Främst verkar valdeltagandet ha ökat bland de arabiska medborgarna, som utgör runt 20 procent av befolkningen. Joint List och Raam, partier/listor som främst har stöd av arabiska väljare, fick 19 mandat av 120, vilket motsvarar 16 procent av mandaten . Det innebar sammantaget nio mandat fler än före valet.
Israel har en låg spärrgräns på 3,25 procent och hela landet är en valkrets. Den till synes udda gränsen med två decimaler motsvarar fyra mandat. Ett parti som får fyra mandat kommer in, annars kommer de under spärrgränsen.
Trots den stora valkretsen och låga spärren kan partier missgynnas om de inte bildar karteller, vilket också enligt Wikipedia skedde inför valet. Likasinnade partier bildade karteller för att inte tappa några röster. Raam fick ett mandat mer än Yisrael Beiteinu, trots ett par hundra färre röster.
Den låga spärren och splittringen i landet har lett till att elva partier kom in i knesset (parlamentet). Två starkt ortodoxa partier som värnar rätten för ortodoxa att slippa värnplikt, två extremnationalistiska, två främst arabiska partier gör det besvärligt att bilda sammanhållna regeringar. Därutöver finns också bland en del högerpolitiker en stark motvilja mot den kontroversielle premiärminister Benjamin Netanyahu från största partiet Likud.
Noterbart är att valkommitten i Israel (CEC Central elections committtee) i huvudsak är politiskt sammansatt och kan hindra partier att ställa upp i valet. Den röstade 18-5 för att hindra de i huvudsak arabiska listorna (Joint list och Raam) från att ställa upp i valet. Högsta domstolen kan överpröva CECs beslut och upphävde beslutet om att stoppa de två listor som sedan i valet tillsammans fick 19 mandat. Det ger perspektiv på försöken i Israel att minska domstolarnas inflytande.
Israel kan sägas vara en föregångare i en utveckling vi ser i andra demokratier. Stora socialdemokratiska partier tappar mark, de sämre bemedlade röstar mer höger och nationalistiskt. Arbetarpartiet dominerade tidigare israelisk politik, men var i förra valet nära att missa spärrgränsen. Partiet slogs samman med ett annat mindre vänsterparti, bytte namn till Demokraterna och ökade till 6,4 procent. Men långt långt från forna valresultat.
Den klara majoriteten i valkommitten för att stoppa de arabiska partierna från att ställa upp innebär att också medlemmar i oppositionen röstade för förbudet. Det visar på svårigheten för oppositionen att komma överens om en alternativ regering. Judiskt dominerade partier i oppositionen behöver då samarbeta eller i varje fall förhandla fram en stödöverenskommelse med partier de ville stoppa från att ställa upp i valet. De arabiskt dominerade partierna behöver om de ska stödja eller vara med i regeringen acceptera en för dem mycket svårsmält politik mot palestinier på Västbanken och i Gaza. Netanyahu och andra högerpolitiker angriper arbiska partier och antyder valfusk och utländsk påverkan.
Där finns faktiskt för paralleller med den politiska situationen i Sverige. Oppositionen har mandatmajoritet, men har svårt att enas om hur regeringen ska se ut. Den sittande högerregeringen valspurtade och gick bättre än i opinionsmätningar. Kan oppositionspartierna inte komma överens väntar nyval/extraval, som högersidan sannolikt vinner och då kommer tillbaka till makten.
